iiidamarie

Negativ. Det måste vara mitt andranamn. Negativ.
Varför blir det fel när jag säger eller gör något?
Hursomhelst är det ingen som förstår mig längre.
Ingen som förstår varför vissa saker skär som en pil i mig.
Av många, många gånger har jag hört:
"Du har bara massa ilandsproblem."
Det folk ine förstår är att även fast det kanske är ilandsproblem
ur deras synvinkel är det stora problem för mig som lägger sig tungt
på mina axlar. Men ingen förstår. Verkligen ingen förstår hur jag menar.

Att förmedla känslor är svårt. Men genom dans känns det lätt, avslappnande och härligt.
Att höra olika typer av låtar och bara improvisera dans genom att inte tänka vad man ska göra,
utan bara göra det som faller sig natruligt för kroppen och bara andas. Det är avslappning på hög
nivå, speciellt om dansen får en att må bra. Som dansen ger mig. Glädje.

Jag känner nu att skriva en bok om cancer som PA kanske inte var en sån bra idé som jag trodde
från början. Varje mening fakta jag läser om vad cancer är, var som orsakar det etc, blir jag bara
mer och mer rädd. För att mamma ska få diagnosen cancer, pappa, min syster. Men mest för att jag ska
ska få den diagnosen. I många år nu har jag känt en väldigt stark känsla som säger mig att jag kommer
drabbas av cancer. Livet bara flyger förbi mig och jag bara stannar och ser på. Väntar, känns det som. Men vad väntar jag på? Att jag ska bli sjuk? Att livet ska vända och komma tillbaka till mig? Att något roligt ska hända?
Jag måste hitta gnistan för livet igen, för det roliga och allt underbart som faktiskt finns framför mig.
Mitt liv väntar nog på mig, inte sant?


google

/i